Det här med jämställdhet är en viktig fråga.

Föräldraledigheten stället sig in i just den frågan och det debatteras om ifall inte mannen bör vara hemma mer, medan kvinnan ska jobba. Att föräldraförsäkringen bör tas ut av båda föräldrarna i lika delar, mot att 76% tas ut av kvinnan som det ser ut nu. Det vore ju jättefantastiskt om båda föräldrarna kunde vara hemma lika mycket, och jag hoppas och tror att de flesta män i dagens samhälle som precis har blivit pappor vill vara hemma med den lilla familjen. Det finns vissa praktiska problem som tyvärr inte går att komma undan. Under de första månaderna är det självklart att det är just mamman som ska vara hemma med barnen eftersom man ammar och det finns trots allt ett speciellt band mellan en nybliven mamma och hennes barn. Jag kan inte tänka mig att jag skulle vilja återgå till jobbet och lämna mina småttingar hemma. Sedan har vi ju det lilla problemet att det oftast (faktiskt) är mannen som tjänar mest pengar, vilket gör det ganska naturligt att det är kvinnan som får offra sin lön för att istället vara hemma. Om ni tar er en funderare på detta: En man och en kvinna älskar varandra, båda har hyfsad ekonomi och klarar sig varje månad. De bor tillsammans och har länge funderat på när rätt tillfälle att skaffa barn är och bestämmer sig för att nu får det vara dags. Kvinnan blir gravid och det är den lyckligaste stunden i deras liv. De sätter sig ner och planerar inför framtiden, när bebisen kommer. Hur ska de göra med ekonomin, hur ska de klara av att få allt att gå runt? Jo, det logiska är att den med högst lön fortsätter att jobba så länge det går och tar endast ut den obligatoriska föräldraledigheten. På det sättet får barnet en förälder hemma att umgås med och familjen drar samtidigt in tillräckligt med pengar för att ha det bra. Detta visar sig även i form av "ledighet för sjukt barn". Eftersom vi lever i ett ojämställt samhälle, där männen oftast har högre lön, är det mest logiska att det är just kvinnan som är hemma med barnen, av ekonomiska skäl. Det är klart att det finns familjer som gör precis tvärtom eller försöker ställda vågen jämnt.

 

Nu pratas det om att göra en reform och att papporna bör vara hemma mer med barnen, att de blir berövade sin rätt att vara pappor och att barnen berövas sin rätt till en pappa. Men pappan finns där hela tiden, kanske inte fysiskt just i detta nu, men familjen gör så gott de kan för att alla ska bli nöjda. Hur blir det om den här reformen går igenom och pappor blir tvingade till att vara hemma med barnen en viss tid och mammorna inte har en tillräckligt hög lön för att försörja familjen? Föräldraförsäkringen kanske inte räcker till i just den situationen och familjen måste istället kämpa med hyran och räkningar. Gör det familjen lyckligare? Hamnar då inte barnet ikläm för andra problem? Blir inte föräldrarna mer stressade och finns det inte då en större risk för osämja i familjen än om pappan hade kunnat jobba? Missförstå mig rätt, jag är helt för att pappor ska vara hemma med barnen mer och jag tycker det är hemskt att det finns de som väljer att hellre jobba. Men jag tycker att det borde vara ett val för varje familj. Man måste se till helheten i varje enskild situation och beräkna hur ekonomin påverkas av att den ena eller andra är hemma med barnet. Sen är det klart att det är tråkigt att hela detta problem ska leda till att kvinnor hamnar efter i löneutveckling och andra förmåner i arbetslivet, men det anser jag är samhällets fel. Man kan inte dra alla kvinnor över en kam och tänka som en del företagschefer gör: "här kommer en ung kvinna på anställningsintervju, jag måste hitta en ursäkt till att inte anställa för hon kommer säkert gå och bli gravid så fort hon får chansen". Är detta kvinnornas fel? Är det inte den skeva bild som samhället har på kvinnor, att vi går och blir gravida för att straffa företagschefer?

 

 

 

Ska politiker få bestämma hur familjer bör delas upp? Är det inte upp till var och en att gå igenom sin egen situation och lösa den på bästa sätt? Är vi inte vuxna människor som kan ta ansvar för vårt eget liv? Tror ni inte att vi är tillräckligt ansvarsfulla att ta hand om vår egen familj och göra det som är bäst för just oss? Finns det någon annan än du själv och din partner som kan säga hur du bör fördela er tid mellan jobb och barn? Är vi så oförmögna att klara oss själva att någon annan behöver ta detta beslut åt oss? 

 

Kommentera gärna med dina åsikter!